..

..

Sista strålande tiden

Från frostvacker vinter till snökaos. Flytten tillbaka innehöll lika mycket smärta och saknad som jag misstänkte att den skulle, men samtidigt lika mycket efterlängtad återförening. Äntligen är Jonas och familjen i kramavstånd. De mötte mig med blommor, girlanger och färdiglagad favoritmat. Vilken lycka! Snabbt blev det dags för julbord, släktträffar och pyssel.

Trots att jag har flyttat ofta, gör det fortfarande lika ont att flytta ifrån. En bit av en själv får aldrig riktigt plats i flytten. Nu lämnar jag dessa vilda vinternätter med dessa vänliga vänner. Föreläsningar, ryska tidningar och uppsatser. Pulsen och äventyret. Vattenkokaren i hallen på matlådorna och tepåsarna i skåpet. Mina blomstermönstrade lakan mot sliten sovjetinredning, mitt rum med dess ingrodda smuts på golvet och den mjuka, borstvänliga röda mattan, värmeljusen på det oslipade bordet och elementets hetta som möter kylan, isblåsten från det stängda fönstrets hörn som får gardinerna att dansa och maten att frysa (bra när kylskåp saknats sedan september), skrovligheten från de mintgröna tapeterna mot fingerblomman, kramarna och skratten, kramarna och gråten, allt skrovligt och fult och vackert och galet och mitt.

Sista månaden har varit en extra levande tid och jag kan inte berätta om den på annat sätt än med välförtjänt nostalgiglitter. (Livet är rätt ofta lagom grått av vardag, vilket bara är ännu en anledning att lyfta fram de strålande stunderna). Sista lördagskvällen bjöds det på middag hos Aleksej och bordet var uppdukat med goda ryska rätter. Var taggad till tusen, så exalterad och ivrig, för att (eller kanske: så att) jag redan innan jag åkte till middagen visste att det skulle bli en kanonhelg. Det blev det. Mycket bra avslutning med många av mina Moskvavänner; härliga Anna, Katarina, Malin, Aleksej, mina medresenärer och en hel del annat trevligt folk. Vi äter gott, skrattar högt, tramsar galet, skålar för varandra och håller tacktal medan vi går baklänges till Tema och Ogi, där vi dansar och strålar till gryningen. Nästa dag blir det kaffe och teater, Tjechovs tre systrar på Malij, sedan sushimiddag på en av Tverskajas tvärgator. På måndag panikpackning (jag hoppas att jag lyckades packa ner lite moskvaglitter, lite ljus i ögonen, till vardagslivet i Sverige). Måndagkväll: fika med Malin på stan och riktigt trevlig middag med champagne tillsammans med Daniel och Anna. Lisa kom också förbi. På kvällen lite prat med grannen Zjura och Sofie. Kanske är det för att jag spanar, men den sista dagen ser jag tecken överallt. Som i Sophies värld, där författaren lägger in signaler till de påhittade karaktärerna. Sista gången jag ser ut från mitt rums fönster landar en stor duva på fönsterblecket och tittar rakt på mig (lite kliché, teckenskickaren!). Och när vår taxi kör från vår byggnad står en utklädd stjärna och vinkar hejdå.

God rysk middag (synd att ölen var dansk)

 

                    Glider hem på isen under snön

Sista gången "att gå hem" betyder att gå hit.

Traditionella stoppet vid pirogståndet.

Vilken fest! Hejdåkramar byts på tisdagskvällen ut mot efterlängtade kramar av typen ”välkommen hem.” 

Skolavslutning

Och så kom den. Den sista föreläsningen. Plötsligt är man ingen student på journalistiska fakulteten längre. Det blir inga mer diskussioner kring finurliga verb, nya tidningsartiklar och moderna ryska författare med vår bildade, kultur- och krukväxtintresserade föreläsare. Det blir inget mer te i cefeet på fakulteten, ingen mer lunch i stolovajan (matsalen) med vår japanska klasskamrat och heller inget mer frysande på tjejernas toalett. Det känns såklart fruktansvärt tråkigt – precis när man kommit till rätta och är mitt inne i studerandet – då ska det ta slut. Men så är det väl alltid. Om man bara fick en dag till … då skulle uppsatsen bli perfekt eller tentaplugget fastna ordentligt. Att det är tråkigt att säga hejdå, det kommer man dock aldrig ifrån.Dagen till ära (självklart var det nog endast p.g.a. oss…) var blå-gula ballonger uppsatta som en båge vid trapporna, så vi kunde springa ner genom dem vår avslutningsdag. Precis som på studenten! En liten paketutdelning blev det också, och jag fick en rysk film som verkar mycket bra av min japanska vän.

Efter att ha avregistrerat sin registrering på kontoret för utländska studenter, blev det koreansk konstutställning på Vin Zavod (center för modern konst) tillsammans med Daniel, Sofie och Aleksej. Därefter god vietnamesisk mat på en rökig restaurang där fredagslyckliga människor i medelåldern reste sig upp efter maten och dansade. Tyvärr värker mina ben fortfarande, trots operation, och till skillnad från dessa människor i sina bästa år, så måste jag sitta ner efter maten. Värktabletter som inhandlades för 50 öre stycket, fick mig dock snabbt på fötterna igen. Som vår lärararinna sa idag. Man kan säga mycket om Moskva, men en sak är säker: vi har det aldrig tråkigt. Vilket är både på gott och ont, i dessa upploppstider.

Imorgon väntas julklappshandlande på marknad och god traditionell rysk middag på kvällen hos Aleksej, tillsammans med ett stort gäng moskvavänner. På söndag blir det middag ute och sedan Tjechovs Tre systrar på Malij teater (”den lilla teatern” som ligger brevid Bolsjoj, ”den stora teatern”). Sedan en städning och packångest eftersom vi inte har någon våg och jag har 18 böcker, två garderober kläder och diverse nyinköpta rumsattiraljer. Tror att vi får ordna en utflyttningsfest på måndag och ge bort våra saker. Jag tror att min granne kommer bli tre lampor rikare.

Kravallerna

Samtidigt som att vi hade i läxa att läsa artiklar om Rysslands migrationspolitik och främlingsfientlighet, inträffade de rasistiska upploppen på manege-platsen. Den gigantiska demonstrationen i lördags till minne av en fotbollssupporter som mördats efter ett bråk med kaukasier (och där det sägs att de misstänkta släpptes p.g.a. mutor), blev istället ett enda stort blodigt slagfält med slagord som ”Ryssland åt ryssarna”. 

Den etniska missämjan går inte att ta miste på i staden. Illegala invandrare används som nästintill gratis arbetskraft. Det är de som sopar stadens gator och gräver diken. Samtidigt pekas de ut som kriminella och farliga. Min vän berättade att när hon var på restaurang tillsammans med några andra utbytesstudenter för ett tag sedan började hon prata med servitrisen. Servitrisen frågade var de kom ifrån och de svarade glatt och högt vilket land de var ifrån, och ställde samma fråga tillbaka. Då såg servitrisen sig omkring, böjde sig fram och viskade försiktigt: ”Tadjikistan…”. Det skrämmer mig och gör mig förbannad att människor ska behöva skämmas eller vara rädda för att berätta sitt ursprung, det skrämmer mig att hat är en stark, förgörande kraft och att den kraften gror i min stad, gror på frön av främlingsfientlighet, sådda för länge sedan. Men allra mest skrämmer det mig att jag i min läxa att beskriva min syn på migrationspolitiken just nu inte kan komma på ett bra svar, en snabb lösning, en bra, verklighetsförankrad idé att ansluta mig till. Istället läser jag om eskalerat våld.

I onsdags när jag var på väg hem från en lektion var jag tvungen att passera Kievskaja-stationen. Alla visste att där skulle det bli oroligheter på kvällen, eftersom samlingsplatsen snabbt hade spritts via twitter. Jag reste på dagen och åkte bara snabbt förbi stationen med tunnelbanan, men såg ändå att ryktena verkade vara sanna. På perrongen var det fullt av kravallpoliser i hjälmar. Dagen efter läser jag tidningsartiklar om att hela 1000 personer gripits den natten. Ofattbart.

Språksvärmeri

Snart har ännu en termin av språkstudier passerat, och ju längre jag pluggar språk desto mer inser jag hur fascinerande det är. Att lära sig ett nytt språk är som att få en nyckel till en annan kultur. Eller nästan ett nytt sinne. Inte nog med att man kan (i mitt fall: börjar kunna..) läsa böcker, se på teve, ta till sig musiktexter och kommunicera med människor med andra erfarenheter – själva de språkliga konstruktionerna berättar också om en världssyn som är något annorlunda än sin egen (I ryskan finns t.ex. oftast två ord för det som bara är ett verb i svenskan – de ena ryska ordet syftar lite förenklat på resultatet av handlingen och det andra ordet på processen. Grammatikboksexempel: ”Kalle gömmer sig.” På svenska kan det både betyda att Kalle går runt och letar efter ett gömställe eller att han hittat ett gömställe och står still – ryskan använder två olika ord för att skilja det åt.). I upptäckten av ett annat språk, ökar förståelsen samtidigt för sitt eget språk och sin kultur – de gemensamma nämnarna ringas in och språkens och kulturernas olika egenheter framträder. Helt plötsligt blir ”vanliga” saker speciella, och ”icke-laddade” åsikter radikala.
Att försöka förstå sig på vad språket är och uttrycker för människan, kan nästan bli en existentiell fråga – vad innebär det att vara människa? Hur uppfattar vi omvärlden och kommunicerar med den? Är språket påverkat av omvärlden eller påverkar språket hur vi ser på världen?

Ja, detta tänker jag alltså jämt på när jag sitter på min hårda stol med min tunga ordbok i knäet med timmar av alfabetetsrabblande bakom mig (ehh.., kommer t efter p nurå… eller…? Och: Nej! Inte bokstaven ы igen!! Dö bokstaven ы!! DÖ! Eller ännu värre: det ryska mjuktecknet ь. Jag vet fortfarande inte riktigt var du bor och jag stör mig för mycket på dig för att ta reda på det ordentligt), precis som om jag inte borde ha lärt mig alfabeten både framlänges och baklänges efter alla nätter med där tegelstenen de senaste två åren. Åh. Slå i boken. Läsa. Skriv upp i glosboken. Slå upp nästa ord. Skriv i glosboken. Kom ihåg det där nu! Slå upp nästa ord. Ska bara kolla min mail... Nej! Slå upp ordet. Skriv i glosboken. Kom ihåg det där nu... Ska vi se.. Nästa ord jag inte förstår i den här texten.. Gånger fyrtio. Typ.
Ändå är det minsann värt det. För man blir sådär galet, barnsligt stolt när man kan peka saker och vet vad de heter, när man upptäcker världen på nytt. Ja, det det vet väl ni också! Lika stolt som man var i trean när man knåpat ihop en sida prydlig skrivstil, lika nöjd var jag för något år sedan när jag efter en halv dag lyckats skriva några meningar om min familj på rysk handstil. I förrgår skulle jag försöka skriva in en rysk boktitel sökdatorn i bokaffären. Jag stod i säkert 10 minuter och letade med fingret på det ryska tangentbordet (jag fuskar på min egen dator med ett ryskt tangentbord som fonetiskt utgår ifrån det svenska, därför har jag inte lärt mig det ryska tangentbordet än...). Men hjälp, så lycklig jag var när jag fick ihop det. Ännu gladare var jag över vetskapen om att jag kan öppna romaner och diktsamlingar i en rysk bokaffär och förstå tillräckligt mycket för att det ska vara värt att köpa dem. De lagom tunna böckerna i alla fall...

På tal om att lära sig mer om svenskan när man läser ryska… Igår var jag och Daniel på ett annat universitet och deltog i ett översättnings-seminarie. Det var fyra ryska studenter som pluggade svenska och översatte utdrag från en svensk roman till ryska. Vi drack te och åt kakor, och de ryska studenterna frågade oss frågor som ”hur skulle ni beskriva ordet ”täckjacka”? Under seminariet kom jag att tänka på en promenad i Lund med en rysk vän som håller på att lära sig svenska. Jag kommer inte helt ihåg samtalet, men det var något i stil med att hon såg en skylt där det stod ” ”Säg till om vi ska hjälp till”. Hon: Hjälpa till… till vaddå? Jag: Nja, här menar de bara ”hjälpa”. Hon: Jaha, men kan man säga ”jag vill hjälpa till dig?” Jag: Nej, då säger du bara hjälpa dig. Hon: Men man kan väl säga ”säga till dig?” och jag har en ”jag har en fråga till dig”? Jag: Ja.. Det kan man. Hon: Men vad betyder då bara säga till? Jag: Ja, det kan betyda lite olika. Ungefär meddela, be om eller ja.. typ befalla. Hon: Jaha…. Och kan man säga ”Jag har en fråga till?”..Jag: Ja… men det betyder något annat. Att du har ännu en fråga… Hon suckade lite lätt och ställde ingen fråga till.

Avväjningsmetod: snö eller plast?

Imorgon när morgontrötte Max öppnar sitt fönster för att ta första ciggen, så kommer han att mötas av de meterstora bokstäverna "Max, sluta röka."

Till mig skulle man snöskriva: "Anna, sluta ät valnötter i torkade plommon i choklad" för det är en av mina (oskyldigaste) laster här. Men det är alldeles för långt, och förresten har jag ingen beundrare som skulle ta min last på allvar och jag känner ingen som skriver så prydligt i meterstor stil som Max gör. Men en gång fick jag en stor plastbit, typ en plasthinkskant, inuti mitt torkade plommon i choklad. Det var nog så avskräckande.

Bilden är tagen från åttonde våningen och texten är typ åtta gånger större än du tror

 

När luciadagen blir en luciahelg

Lördagkvällen på Kitaj Gorod, en stadsdel i Moskva.

Frasig decembersnö, kulörta ljus på hus i tvärgator, varm dricka på kvällskvisten. Jag har så ovanligt mycket julkänsla att det nästan värker. Och för att citera en vän – detta i ett land där man inte ens firar jul. Det är visserligen en sanning med modifiering, men visst – julen är inte samma sak här (och firas dessutom enligt den rysk-ortodoxa kyrkan den 7 januari.) Istället är det nyår (новый год) som är årets höjdpunkt med släktsammankomster, ”jul”-tomte, ”jul”-gran – och dessutom skålande i champange med vännerna. I vilket fall som helst är Moskva oerhört bra på det här. Det här med vintermys alltså - oavsett om det är julen eller ett nytt år vi längtar efter. Det förstår man ju själv att Moskva klär i vinter. Förra fredagen fikade jag med min svenska vän Malin. Vi träffades på röda torget efter våra föreläsningar. Röda torget som numera inrymmer en isrink.Vi drack smoothies på mysiga ljodi kak ljodi och spanade efter julklappar i små varma affärer och konstnärsateljér på kitaj gorods smala gränder. Därefter bestämde vi oss för att äta middag tillsammans med ett gäng studenter från Malins universitet och helt plötsligt fick mina skolböcker följa med ut på en alldeles förträfflig vinternatt. Först roligt på tema bar med middagsgänget. Därefter lyckades jag möta upp Daniel, Dahl och Aleksej. Tre killar som verkligen vet hur man har roligt. Snöänglar på vägen hem.

Den här helgen var det Lucia som stod i fokus. Eftersom jag har haft en presentation om denna svenska högtiden på ryska i skolan, har jag lärt mig saker som att luciadagen förr kallades midvinter och inföll på årets mörkaste natt (p.g.a. vintersolståndet enligt den gamla kalendern) och är vinterns motsvarighet till midsommar. Jag kan minsann en massa om lucia, men inte lika mycket som vissa ryssar. Det fick jag reda på i fredags. När jag och Daniel jobbade på utbildningsmässan (och representerade utbildning i Sverige) för några veckor sedan så lärde vi känna ryssar som läser svenska. De bjöd oss till deras universitets luciafirande, som alltså var i fredags. Det var förvånansvärt många som studerade svenska, minst trettio stycken. De sjöng luciasånger, gjorde klockrena sketcher om svensk kultur som fick mig att skratta högt och imponerade med den mest fantastiska lussefikan jag någonsin ätit. En lyckad kväll (trots att Igors arm började brinna), som följdes upp med sushi-pizza-middag och galet mycket dans, trots värkande vader, tillsammans med min vän Anna, som det känns som om jag har känt i en evighet. Ni kanske märker hur allt redan nostalgiglittrar! Jag kan inte hjälpa det...

Jag insuper med glädje så mycket ryskt jag bara kan här. Jag läser ryska tidningar, använder innetofflor och äter sylt med sked i en skål till teet. Men trots detta så känner mig aldrig så svensk som när jag är utomlands. Här väcks en märklig längtan efter glögg och lussebullar, efter julpyssel och adventsro. Följaktligen firar jag konstigt nog aldrig svenska högtider så mycket som när jag är utomlands... Till exempel så deltog jag i en svensk högmässa i lördags som en tjuvstart på andra advent. Det var riktigt mysigt att umgås efter mässan med en varm kopp glögg. När väl den trettonde kom promenerade jag, Daniel och Sofie ner till ambassaden i kvällsmörkret. Precis som jag gjort varje år när jag bodde här förut, i ett annat liv en annan tid. Då var det mina vänner som stod i kören och svettades framför ljusen. Jag var till och med Lucia ett år, och kronan tryckte ihop mitt huvud och droppade stearin i håret som jag var tvungen att klippa bort. Den här gången var det nya människor i kostymer som minglade på parkettgolvet, annan mat på faten och kören sjöng bättre än vad vi någonsin gjort. Samtidigt så var allt slående bekant, och det var en bra måndagskväll att avsluta min ryska luciahelg med.

Sista juldetaljen: Min mailkalender. Min karl har snappat upp min förtjusning för julkalendrar och skickar en lucka till mig varje dag bestående av fotomontage och uppdrag. Höll på att skratta sönder mig när jag fick första luckan. Han är finurlig den mannen.

Lucia på svenska ambassanden

Anna, Daniel och jag på metron fredagkväll